Läs om Vattenfalls direktör som fälldes för tjuvskytte på älgar. Artikelförfattaren Gunnar Lindstedt är reportern som avslöjade Trustor-affären vilket han fick Stora journalistpriset för.

”Blir det älgstek i år också?” frågade Alfred Blind med ett retfullt grin. Han knackade i sin pipa. Tills för några år sedan hade han varit ordförande för Girjas sameby. Nu hade brorsonen Ingemar Blind tagit över.

Lappgubbarna satt inne i värmen i stugan och slängde käft. Snart skulle de gå ut på rengärdet för att börja årets renskiljning.

I Girjas sameby har ett tjugotal samefamiljer 8 000 renar. Byns betesmarker börjar uppe i fjällvärlden och följer Kaitumälven tjugo mil väster ut ner mot skogslandet. Renarna byter betesland från kalfjället på sommaren till låglandet på vintern. Varje år samlar samerna sina renar till den här renskiljningsplatsen i Kaitum.

Familjerna i Girjas sameby har arbetat ihop i decennier. Vid renskiljningen måste alla hjälpa till.

”Det var ju förra året ni var ute och jagade”, fortsatte Alfred Blind. Han retades med en av samerna som till vardags jobbade på statliga Vattenfall.

Några mil längre uppåt Kaitumälven hade polisen förra hösten hittat sju tjuvskjutna älgar. En Vattenfallsdirektör hade jagat på platsen strax innan, i sällskap med byns storviltjägare Järva-Per Blind. Han var lite av samebyns svarta får. Per Blind och Alfred Blind, som inte var släkt, hade haft svårt att dra jämnt under många år.

Alfred Blind plirade med ögonen och gäckade sin vän om de där älgstekarna. Girjas sameby hade fått mindre tilldelning av älgar i år på grund av tjuvjakten som skett på byns område. Det hade gjort byns samer förbannade. Alla var beroende av älgjakten.

”Har han kvar jobbet, den där gubben?”

”Ja, han har fått ett bättre jobb i Stockholm”, sa samen som jobbade på Vattenfall.

”Han veckopendlar med fria resor och han har fått högre lön.”

Alfred Blind tände pipan.

”Ja, det är för jävligt.”

Korpen tipsade polisen

En svart korp lyfte från myrmarken. Vilken tur! Med polishelikoptern hade de letat på måfå upp efter Kaitumälven. Korpen skvallrade om var platsen kunde ligga.

Polisman Ivar Johansson sökte slaktplatsen efter tjuvskjutna älgar. Ett anonymt tips hade kommit till länsstyrelsen i Luleå.

Helikoptern landade i kanten av myren. Snart hittade poliserna resterna av flera älgar. De låg väl dolda under ris. Skinnet hade lagts över magrester, sidor och hals.

Det var ingen vacker syn, konstaterade Ivar Johansson. Han hade utrett många tjuvjakter och hittat slaktade djur i markerna. Men här hade tjuvjägarna bara tagit stekarna och några bogar. Resten av köttet låg kvar. När de lyfte på skinnen slog en kväljande lukt emot dem. Förruttnelsen hade börjat, men djurkropparna kunde inte ha legat där särskilt länge.

Ivar Johansson visste hur svårt det var att bevisa tjuvjakt. Vid ett tillfälle hade de fått tips och haffat en bil mitt ute i skogen. Föraren hade en skjuten älg på släpet, men sa bara lugnt att han var på väg till polisen med älgköttet. Det räckte för att han skulle bli friad.

De finkammade området och hittade sammanlagt sju älgar, varav en kalv som var helt orörd. Alla kroppar var dolda under ris. Ett omkullvräkt jakttorn, en eldstad, några korvburkar, fragment av en kula och förpackningen till svarta sopsäckar hittades också.

Ivar Johansson ringde de olika helikopterföretagen i trakten för att höra om några transporter utförts i området. Norrlandsflyg hade flugit fyra män till platsen en vecka tidigare, i övrigt kunde Ivar Johansson inte finna någon flygtrafik i området den aktuella tiden.

Två av männen som anlitat Norrlandsflyg var välbekanta. Men en detalj stämde inte. Norrlandsflyg hade transporterat ut männen den 21 september 1995, och hem den 22. Men kvinnan som ringt anonymt till länsstyrelsen sade sig ”ha sett jägare skjuta 6-7 älgar i området vid Tjuonajokk mellan den 23 och 24 september”. På söndag den 24 hade jägarna varit borta. Älgarna hade legat kvar.

Området var bevuxet med fjällbjörk. Skulle hon ha stått där och sett sju älgar bli skjutna utan att bli upptäckt? Eller var det så att hon inte sett, men hört om tjuvjakten och medvetet sa fel datum för att skydda sig själv?

Åtal och dom

Tingsrätten friade så småningom de fyra män som stod åtalade för tjuvjakten. Rätten konstaterade att flera omständigheter visserligen ”varit besvärande för de tilltalade” men att det inte var bevisat ”utom rimligt tvivel” att de var de skyldiga.

”Det känns bra att tingsrätten har samma uppfattning som oss”, förklarade

Vattenfallsdirektören Karl-Axel Enström för Norrbottens-Kuriren dagen efter den friande domen.

Karl-Axel Enström fortsatte:

”Vi jagade ripa och kopplade av några dagar. Det var trevligt, men det fick en jäkla sur eftersmak.”

Han kritiserade också sin chef Göran Hänström på Vattenfall.

”Jag blev omplacerad utan att jag tyckte att det fanns skälig grund för det. Jag tycker att man ska ha lite civilkurage om man är chef. Man måste dra slutsatser själv och inte låta sig ledas av media.”

Karl-Axel Enström jobbar numera som informationschef åt koncernstaben i

Stockholm. Han förklarar att han ska fortsätta att jaga, gärna med Järva-Per Blind igen.

”De som uttalat sig om jakt under dessa tunga månader når inte ens upp till skoskaften på Järva-Per”, säger Karl-Axel Enström till Norrbottens-Kuriren.

När jag några månader senare ringer upp Karl-Axel Enström vill han inte längre göra några uttalanden. Anledningen är att åklagaren har överklagat målet till hovrätten. Ny rättegång väntar således.

Jag åker upp i bil till Råneå där Karl-Axel Enström bor. Hans fru öppnar och

förklarar sammanbitet att han inte är hemma. Karl-Axels jaktkollega från Råneå, som också var med uppe i Kaitumdalen, skottar snö på trappan till sin villa.

”Jag gör inga som helst uttalanden”, säger han strävt.

När jag undrar om han inte kan berätta om vad som verkligen hände, blir han alltmer besvärad. ”Jag går in och du får inte följa med”, säger han och slår igen dörren.

Jag gör även ett besök hemma hos Järva-Per Blind i Puoltsa utanför Kiruna. Hans fru Maj-Lis är hemma och vi står i vardagsrummet och pratar en lång stund. I bokhyllan ser jag en konstbok med Modigliani. Hon är same och förklarar att den samiska kulturen är en livsstil. Hon lever nära vildmarken därför att hon behöver vilan och tystnaden. Men småviltsjakten har förvandlat fjällen till en skjutbana.

”När jägarna kommer hörs pangandet överallt, som en krigsskådeplats, ett slags krig mot naturen”, säger hon och suckar.

Järva-Per är inte hemma, och han vill ändå inte uttala sig för pressen. De har ju blivit frikända i tingsrätten.

Ödesdagen

Torsdagen den 21 september 1995 startade Karl-Axel Enström och hans jaktkompis från Råneå tidigt på morgonen. De hade lånat en Volkswagenbuss och bilade nu upp till Nikkaluokta, en sträcka på trettio mil.

De passerade Kiruna i gryningen, och hämtade där upp en pilot från helikopterfirman Norrlandsflyg. Vid åttatiden var de framme i Nikkaluokta där de mötte Järva-Per Blind och dennes systerson.

I polisförhör uppger Karl-Axel Enström att han pratat med Per Blind om att komma upp och jaga ripa. ”Per ville inte att de skulle komma under pågående älgjakt utan att de skulle ta det när det blev lite lugnare”, står det i förhörsprotokollet.

Med helikopter flög alla fyra från Nikkaluokta över fjällmassivet söder ut. De landade vid Kaitumälven på en punkt som heter 724 på fjällkartan. Samerna kallar platsen för Lilla Huornas.

Den slaktplats för sju älgar som polisen hittade någon vecka senare ligger två

kilometer väster om Lilla Huornas.

I polisförhören uppger de fyra att de nu slog läger på den plats där de landade.

Allihop fick plats i Järva-Per Blinds tältkåta. De gav sig ut för att jaga ripa vid

lunchtid och var tillbaka när det blev mörkt. Dagen därpå gick de också ut för att jaga, men återvände till Lilla Huornas vid tretiden. En helikopter hämtade dem klockan fem på eftermiddagen.

Bernard Poggats som har en stuga på andra sidan älven vittnar under rättegången att han såg när helikoptern landade i dalgången under torsdagsmorgonen. Senare på dagen for han uppströms med båten för att hugga ved.

Under arbetet hörde han plötsligt skottlossning, ett tjugotal skott som han tror avlossats av flera skyttar. Åtminstone de första skotten tror han sköts med hagelgevär.

På fredagseftermiddagen såg han hur helikoptern kom tillbaka. Den gick ner på samma ställe. Efter en stund stiger den och flyger ett stycke uppströms där den går ner och mellanlandar. Efter ytterligare några minuter stiger den och försvinner upp över fjällvidderna.

Järva-Per Blind

I sin bok ”Storviltjakt i Lappland” berättar Järva-Per Blind om hur han som tonåring tröttnade på renskötseln. Det var på vårvintern 1957. Betet var idealiskt för renarna, på två, tre timmar hade de kontrollerat renhjordarna. Resten av dagen var de lediga, hade inget att göra. ”Jag trivdes inte med det”, skriver Järva-Per Blind. ”Därför åkte jag hem till Ratijokk. För en tid tänkte jag, men det blev för hela våren.”

Han gav sig ut på veckolånga turer på fjället och övernattade i lappkåtor och renvaktarstugor. Från högsta toppen av Piedjas kunde han se Sarekmassivet i väster och Kiruna i öster. Solstrålarna reflekterades i stadens fönsterrutor. ”Jag tänkte att nog var det synd om folket som var på väg ner i gruvan och mörkret.”

I hela sitt liv har Järva-Per Blind ständigt återvänt till friheten på fjällvidderna. Han berättar om några av sina äventyr i sin bok: ”Jag har blivit anfallen av skadeskjutna björnar. Oförhappandes har jag också krockat med björn. Jag har fått rida på varg. Blivit slagen av rasande älgar. Halkat och rutschat utför branta och isiga fjällsluttningar. Varit nära drunkningsdöden flera gånger och hållit på att förfrysa mig på vintern. Ibland har jag klarat livhanken på råa ripor.”

Järv-Per Blind beskriver hur han jagar upp och dödar rovdjur. Upptäcker han en björn eller järv måste han döda, av hänsyn till renarna. Järva-Per pressar sig själv till det yttersta för att hinna upp sitt byte, och sedan han fällt rovdjuret nöjer han sig ofta med att flå djuret och ta med skinnet. Första gången han jagar björn vill han inte återvända utan ett skinn. ”Då skulle jag åter bli utskrattad. Sådan är seden i lappbyn. Skratta och må gott vid någons misslyckande med något. Avundsjuka och förföljelse vid framgång.”

Järva-Per Blind gjorde sig känd som storviltjägare. Han blev populär bland renägarna när han jagade rovdjur som tog renar. Men inom samebyn fick han aldrig något inflytande. ”Han skulle alltid hävda sig och vara bäst”, säger en av hans kritiker i Girjas sameby. ”Men problemet för Per var nog att han aldrig blev någon duktig renskötare.”

Järva-Per Blind satt en tid som sekreterare i samebyn, men han förvägrades insyn i byns räkenskaper. Alfred Blind och hans tre bröder höll honom borta från makten i byn. De två familjerna Blind var inte släkt med varandra, de konkurrerade och stred om inflytandet.

Genom sitt rykte som jägare kunde Järva-Per Blind locka upp andra jägare till

fjällvärlden. Han hade flera stugor och lappkåtor och snart började han ta med gäster. Gästerna hade gott om pengar, de var ofta jaktintresserade direktörer från storföretagen, eller till och med utländska oljeshejker.

Som same har Järva-Per Blind själv fri tillgång till jakt och fiske inom samebyns område. Gästerna fick däremot inte fiska och jaga om de inte hade tillstånd från samebyn och länsstyrelsen. Många i samebyn misstänker dock att Järva-Per Blind sålt jakt och fiske svart till sina prominenta gäster.

Verksamheten retade samebyns ordförande Alfred Blind som inte gick med på att bevilja tillstånd.

1991 avslöjades att Kiruna kommun i hemlighet hade slutit ett avtal med Järva-Per Blind för att få utnyttja hans stugor. I gengäld skulle kommunen rusta dem för 100 000 kronor. Blind anställdes också som ”stängselarbetare” med 11 300 kronor i månadslön. Ingen på arbetsförmedlingen, som betalade lönen, kontrollerade någonsin om Järva-Per Blind hade lagat några renstängsel.

Istället för att sköta sina renar och leva i samebyn, som de andra samerna, gjorde Järva-Per Blind affärer med ”storsvenskarna”. Motsättningarna inom samebyn har funnits i många år. 1980 gick Järva-Per Blind ut i media och förklarade att han var mordhotad.

”Pers kåta på fjället i Kårajaure brändes mystiskt ned förra helgen”, rapporterade Norrbottens-Kuriren. ”För rovdjuren var han aldrig rädd, men det är han nu”, konstaterade tidningen och rapporterade om mordhot och mystiska telefonsamtal. Järva-Per Blind förklarade i intervjun: ”Det enda jag gjort är att jag snokat i det skumrask som försiggått i Norrkaitum (dvs Girjas) sameby.”

”Han är modig, den där Guillou”

De fångar renarna i hornen och släpar in dem till respektive familjs inhägnad. Renarna springer runt, runt. Andedräkten står som en vit dimma. Förr fångades renarna med lasso, men det går fortare att ta dem direkt i hornen.

Framåt kvällen samlas männen åter i Enok Blinds koja. Nu är det dags för en bit mat och en sup. Ingemar Blind förklarar för mig att alla turister i fjällen gör att rennäringen störs. Renarnas vandringsleder förändras, tillgången till det bästa betet försvinner.

”På våren konkurrerar renar och folk om de första fläckarna av barnmark”, säger han.

Alla är överens om att den allmänna småviltsjakten skadar rennäringen. Just när renarna i lugn och ro måste äta upp sig för vintern, stormar jägarna ut på fjället.

Dagarna innan har Jan Guillou gått ut och kritiserat tidningen Svensk Jakt för närmast rasistiska påhopp på samerna. ”Han är modig, den där Guillou”, tycker Alfred Blind. Guillou har blivit samernas hjälte.

Jägarförbundet började sin kampanj för fri tillgång till småviltsjakt i sameland för tio år sedan. Jägarna betraktar dessa marker som ”jungfrulig” mark – ungefär som forna dagars imperialister i Afrika, konstaterar Guillou. Jägarförbundet slåss för sina 20 000 marklösa jägare, det s k jaktproletariatet. Det är de som nu ska komma upp i fjällen och jaga.

”De värsta jägarna kommer härifrån”, säger Enok Blind, bror till Alfred. Han har stekt sig lite kött som han äter direkt i stekpannan. ”De tar ingen hänsyn alls, hugger ner skogen, eldar, skräpar ner. En gång kom jag åkande med min skoter och stötte på några jägare i skogen. De hälsade inte ens. ’Jag hatar lappdjävlar’, sa en av dem.”

Samer och svenskar har levt sida vid sida i generationer. Men den nya lagstiftningen om allmän småviltsjakt bryter samernas urgamla rätt till jakt och fiske i renbetesland. Samerna är rädda för att nästa intrång på deras område blir älgjakten. Från jägarhåll hörs också önskemål om att begränsa den samiska kulturen så mycket som möjligt.

På ett möte för Jägarförbundet i Kiruna förklarade jägaren Kurt Edin att han ansåg alla samer utom renskötarna som ”trottoarsamer”. Det finns ungefär 950 renskötarfamiljer, men de som har etniskt samiskt ursprung är många fler – kanske upp mot 30 000. Bror Saiton på Sametinget suckar över Edins definition: ”Det är ungefär som om svenskar skulle vara svenskar beroende på vilket yrke de har.”

Exklusiv tjuvjakt

Det ovanliga med den här tjuvjakten var att den skedde i väglöst land långt uppe i fjällvärlden. Att bära köttet är inte särskilt lönsamt. Tjuvjakt är därför lönsammare nere i skogslandet där det finns skogsvägar.

Om man inte har tillgång till helikopter, förstås.

Det är ett faktum att någon tjuvskjutit sju älgar uppe i Kaitumdalen. Kan det vara en oplanerad händelse, kanske i fyllan?

Knappast. Spåren visar att allt förberetts noga. Vita plastpåsar och tyglappar sattes upp för att skapa en ledarm som skulle locka upp älgarna mot ett jakttorn som byggts tidigare under året. En öppen plats hade huggits ut för att möjliggöra helikopterlandning.

Varför lämnades då merparten av köttet?

Antagligen därför att jägarna inte hann slakta, och därför att köttet skulle blivit allt för tungt för att transportera med helikopter. Istället sköt man så många älgar som möjligt och tog med de bästa bitarna.

En del jägare anser det uteslutet att de kunnat skjuta sju älgar samtidigt, men andra menar att älgtjurarna under brunsttiden kan lockas med läten.

En del vittnesmål har gjort gällande att en helikopter flög i området söndagen den 24 september. Järva-Per Blinds bror John-Åke Blind såg en helikopter ”av Ranger-typ” flyga med hängande last. Antydningsvis har gjorts gällande att älgkropparna skulle varit utlagda i försåt för att svärta ner Järva-Per Blind.

Polisen har inte funnit några tecken på att kadavren skulle vara utplacerade, eller att de skulle transporterats med helikopter.

Det mesta tyder på att det verkligen var en ”älgmassaker”. På kort tid sköts och skövlades så många djur som möjligt. ”En avskyvärd handling som saknar all jaktetik”, säger länsjaktchefen Björn Gunnarfelt på länsstyrelsen.

Älgkropparna hade skjutits med många skott. Kanske med ett vapen med hög eldhastighet. Och de vita tygtrasor som hittades låg i en kasse från byggvaruhuset Ångsågen i Luleå.

Vattenfall bjöd på fyllefest

Journalisterna i Luleå gillade aldrig Vattenfalls informationsdirektör Karl-Axel

Enström. De tyckte att han var lismande och inställsam. Han hade stor budget, lät pengarna rulla, bjöd ofta på helikopterresor upp i fjällvärlden, flotta middagar och gratis sprit.

En gång flögs journalister och kommunalpolitiker till Stora Sjöfallet där Vattenfall bjöd på fyllefest i den primitiva terrängen. En annan gång transporterades journalisterna med buss upp efter Luleälven. Budskapet var att det blivit mycket bättre efter Luleälven, som var utbyggd, än vid Kalixälven som förblivit outbyggd.

För att muntra upp gästerna under bussresorna brukade Karl-Axel Enström gå runt med en sprayflaska dekorerad med renskinn. Flaskan innehöll hembränt och Karl-Axel bad gästerna blunda. De skulle ”renas” förklarade han och sprayade hembränt i var och en. Detta brukade ske när de passerade polcirkeln,

Karl-Axel Enström ordnade också jaktresor åt politiker och näringslivsfolk från södra Sverige. De kom till fjällvärlden för att jaga och fiska. Karl-Axel Enström fick kontakt med Järva-Per Blind som ordnade utflykter i vildmarken åt ”paying guests”. Själv deltog han alltid i älgjakten med Böle jaktlag.

Karl-Axel Enström ägde en halvautomatisk studsare av märket Heckler & Koch.

Tingsrätten: De ljuger

I polisförhören varierar berättelserna om vad som hände uppe i Kaitumdalen på en rad punkter. Karl-Axel Enström säger att de bestämde sig för att åka hem redan på fredagen sedan ”en större molnskärm hade dykt upp”. Hans jaktkompis från Råneå säger dock med bestämdhet att återresan var planerad för början.

Jaktkompisen berättar också att jaktkorten skickades ner till Karl-Axel Enström veckan efter jakten. Han fyllde i efterhand i namnteckning och jaktresultat på såväl original som kopia.

Proceduren för jaktkort är att dessa ska utfärdas före en jakt. Norrlandsflyg säljer korten på länsstyrelsens uppdrag. Flygbolaget behåller kopian, medan jägaren tar originalet. Jägaren jagar, fyller i jaktresultatet och skickar in till länsstyrelsen. I detta fall finns jaktresultatet på både kopia och original, vilket tyder på att de skrivits i efteråt.

Karl-Axel Enström hävdar dock att korten fylldes i innan jakten.

Ingen av jägarna tycks minnas jaktresultatet. Enström säger att han fick tre ripor. Jaktkompisen minns att han skjutit fem ripor. Systersonen minns att Per Blind sköt ”en eller två ripor” och att Enström och hans jaktkompis fått ”ungefär lika många ripor tillsammans”. I tidningsintervjun i Norrbottens-Kuriren efter den frikännande domen säger dock Enström att de sköt 15 ripor…

Om de är osäkra på jaktresultatet är de desto mera säkra på att de aldrig jagade väster om lägerplatsen. Det minns alla med bestämdhet. De förnekar att de jagade älg och att de vistades i det område där de nedskjutna älgarna påträffades. Karl-Axel Enström säger bestämt att han enbart hade hagelbössor med sig. Hans studsare hade han inte med sig. Alla fyra förnekar också att helikoptern flög väster ut till myren där den mellanlandade för att hämta upp mer packning. På den punkten slår tingsrätten fast att de ljuger.

Trängsel i tingsrätten

Rättegången hölls vid tingsrätten i Gällivare. Nord-Nytts reporter Olle Hagström rapporterade att trängseln utanför rättegångssalen var lika stor som till filmen ”Jägarna”. Järva-Per Blind anlände sist, med getskinnsmössa och ett självsäkert flin stegade han in i lokalen. Under rättegången förklarade Järva-Per Blind att han trots sin ålder inte fått så dålig syn att han inte ”kan se skillnad på en ripa och en älg”.

Karl-Axel Enström, hans jaktkompis från Råneå, Järva-Per Blind och dennes systerson stod åtalade för grovt jaktbrott.

Som åtalad är det i sig inte straffbart att ljuga. Det gäller för åklagaren att bevisa skuld. Vittnen måste däremot tala sanning, falskt vittnesbörd är straffbart.

Ett av vittnena var helikopterförare Lars Dahlbom. Han hade hämtat sällskapet vid femtiden fredagen den 22 september. Först transporterade han Per Blind och systersonen till Blinds stuga i Ratijokk. När de lyfte bad Per Blind att de först skulle fara ner till myren för att hämta några säckar.

Dahlbom gjorde som han blivit tillsagd och kom fram till en öppen myr där han upptäckte sju, åtta svarta sopsäckar. Han gick ner och hjälpte till med ilastningen av säckarna. Lars Dahlbom kände att säckarna innehöll kött, men i tingsrätten förklarade han att han inte kunde avgöra om det var älgkött, fågel eller fisk.

Efter transporten av Blind och systersonen återvände Dahlbom och hämtade Enström och jaktkompisen. De gjorde också en mellanlandning västerut på ungefär samma ställe, där han hämtade tre till fem platsbackar, ”ordinära slaktbackar”, samt ytterligare ett par plastsäckar. I den ena plastsäcken tyckte han sig se ett älghorn som stack upp. I tingsrätten kan han dock inte ”till hundra procent gå ed på” att det var ett älghorn.

Direkt efter flygningen noterade Lars Dahlbom transporten med sammanlagt sex landningar i loggboken.

Tingsrätten valde att tro på helikopterpiloten Dahlbom och fann det bevisat att de tilltalade ”i motsats till vad de själva påstått” åtminstone tidvis befunnit sig väster om höjden 724.

Detta är mycket besvärande för de tilltalade, konstaterar rätten, men åklagaren har inte tekniskt kunnat bevisa att älgarna skjutits under de dagar sällskapet befunnit sig där.

Därför blir de frikända.

Att de ljuger bevisar inte att de skjutit älgarna. Frågan är bara varför de annars skulle ljuga om att de mellanlandat på myren.

Pådrag som en mordutredning

I Kiruna är teorierna många; kanske de fyra har skjutit en älg, men att Järva-Per Blinds fiender sedan lagt ut fler döda djur och ringt till polisen för att svärta ner honom som tjuvjägare? Kanske var det gästerna som sköt, medan Järva-Per lät det ske trots att han var jaktledare, och därför håller tyst.

”Tjuvjakt är en stor fråga häruppe, det blir större pådrag än vid en mordutredning”, säger en polisman.

Same-TV har inte gjort något inslag om tjuvjakten. Uppmärksamheten ingår i en kampanj för att svärta ner samerna, menar redaktionen. Om tjuvjakten skett nedanför odlingsgränsen hade det inte skrivits så mycket, menar Same-TV.

Tomhylsor tekniska bevis

Åklagare och polis nöjde sig inte med tingsrättens friande dom. Innan överklagandetiden gick ut fick polisman Ivar Johansson med kollegor ännu en gång finkamma området uppe i Kaitumdalen. Denna gång hade de med sig en minsökare, en metalldetektor, som de lånat från Jägarskolan i Kiruna. Poliserna hittade nu 12 tomhylsor från ett kulvapen.

Hylsorna återfanns i ett område som var 100×60 meter, ibland i nära anslutning till de platser där älgkropparna legat, ibland i närheten av jakttornet.

Efter undersökning hos SKL, Statens Kriminaltekniska Laboratorium i Linköping, visade det sig att patronerna hade kaliber .308W. Provskjutning med Karl-Axel Enströms beslagtagna studsare gav till resultat att hylsorna ”måste anses med visshet” ha avlossats med detta vapen, ansåg SKL. Mikroskopisk undersökning visade god överensstämmelse vad gäller spårdetaljer.

Så kanske hade Karl-Axel Enström inte lämnat studsaren hemma, trots allt.

Ett halvautomatiskt vapen som Heckler & Koch kastar själv ut tomhylsorna efter avlossat skott. Problemet är då att hylsorna hamnar långt ut i naturen och är mycket svåra att leta upp i efterhand.

Åklagaren Bertil Isaksson anför nu denna nya bevisning i hovrättsförhandlingarna som hålls i Luleå. Den 28 maj 1997 kommer hovrättsdomen.

Karl-Axel Enström, Anders Norrbäck, Ingvar Johansson och Per Blind (”Järva-Per”) döms för grovt jaktbrott till fyra månaders fängelse vardera. De dömdes dessutom att betala skadestånd till staten med 48 610 kronor vardera. Vidare fick de betala det mesta av arvodet till försvarsadvokaterna. Karl-Axel Enström fick den dyraste notan, 100 000 kronor.

Text: Gunnar Lindstedt

Foto: Lars-Kristian Bergh