Mäktiga jaktmotståndare agerar för att förbjuda bly i ammunitionen. Det är fullständigt riskfritt att vistas intill metalliskt bly, att bära blyet och att bearbeta det metalliska blyet. Metallen bly är mycket stabil, avger inga gaser och bryts inte ned i normal atmosfär.

Metallen bly är dock giftig varför bly inte ska förtäras och ska undvikas i form av ångor, blydamm eller genom hudkontakt. Vuxna är inte lika känsliga för bly som barn och bland vuxna är det särskilt långvarig blyexponering som ska undvikas.

Bly förekommer naturligt i såväl marken som i grundvattnet. Gränsvärden respektive rekommenderade gränsvärden finns för det personliga intaget och för förekomsten i livsmedel, grundvatten och slam. Inte för förekomsten i marken.

Gravida ska inte alls utsättas för potentiellt blyintag. När bly smälts är riskerna för inandning av blyångor påtagliga, något som skyttar är medvetna om vid kulgjutning. Bly finns i många former, en form är tetraetylbly respektive tetrametylbly som tidigare blandades i bensinen för att motorns delar, bl a ventilerna, skulle få nödvändig smörjning. Via bilavgaserna spreds bly i en förångad, lättflyktig form som lätt kunde andas in och även togs upp av växter. Nedfallet från bensinblyet finns fortfarande till stora delar kvar i marken. Från luften tillförs kontinuerligt bly till marken som har sitt ursprung från industriutsläpp utomlands.

Metalliskt bly i form av hagel misstänktes tidigt kunna förgifta änder. Det sker inte genom beröring, utan genom upplösning av haglen i ändernas magar. När haglen används i muskelmagen för att mekaniskt bearbeta växtdelar, smulas de mjuka blyhaglen sönder till ett fint pulver. De starka magsyrorna får då en stor angreppsyta på pulvret och efter en tid löses blyet upp och fågeln förgiftas.

Det här problemet upptäcktes tidigt i USA där man på många platser har jättelika sjöar som är mycket grunda och där miljontals sjöfåglar söker sin föda. Jakttrycket är tidvis mycket högt och enorma mängder blyhagel hamnade på sjöstränderna och i bottenskiktet på ett vattendjup av några centimeter upp till en halv meter, just det djup som är åtkomligt för simänder.

Sjöfågel

Problemet med att sjöfågel plockar i sig hagel som substitut för småsten och grus ackumuleras inte år efter år i takt med att antalet utskjutna hagel blir allt större. Undersökningar visar att det är ”färska” hagel som utgör risken. Gamla hagel sjunker ned i marken eller i bottensedimentet och blir oåtkomliga. När fågeln fått i sig ett antal hagel som pulveriserats, dröjer det från några dagar och upp till fyra veckor, bl a beroende på allmäntillståndet, innan fågeln visar förgiftningssymptom. Antalet hagel som krävs för förgiftning varierar starkt beroende på fågelns kondition, vilken typ av fågel det är och beroende på vilken typ av föda som ätits.

Som en tumregel och bara som ett illustrativt exempel kan man säga att det behövs fyra hagel för att förgifta en gräsand, som är den mest utsatta arten. Det går inte att med fog hävda att en fågel dött av blyhagelförgiftning enbart för att blyhagel hittats i magsäcken. Analys krävs av galla, lever och njurar för att blyförgiftning som dödsorsak ska kunna konstateras. Det har hänt att döda knölsvanar som hittats har haft intakta, ej söndersmulade, hagel i magsäcken och att dödsorsaken på grund av detta av upphittaren har uppgivits vara blyförgiftning.

Skjutbanor

En slutsats som förefaller välgrundad är att lerduveskjutbanor inte ska lokaliseras så att haglens nedslagsplats blir vid en strand som är uppehållsplats för änder och gäss. Det förekommer delvis motsägande uppgifter om vad som händer med blyhaglen i marken. Indicierna är sammantaget mycket starka för att inget händer i jord och sand. Nyligen utförda vetenskapligt belagda undersökningar av marken där slaget vid Lund stod år 1676 visade att inget bly avlägsnats från blykulorna längre än några millimeter. Ingen transport via vatten kunde påvisas.

Intakta blyföremål har påträffats efter att ha legat i sand i mer än 2 500 år. Bly är mycket stabilt och kan ligga i marken i princip hur länge som helst utan att brytas ned. Bly binds mycket starkt till humus och lermineral. Tusentals år i marken utan vittring är knappast möjligt om blyet ligger på ett sådant djup att luft tränger ned till blyhaglet. Markens surhet har stor betydelse för tidsfaktorn när blyhagel och blykulor börjar ”korrodera”, vittra och utveckla blysulfat och blykarbonat.

Dessa ämnen är vattenlösliga och därmed vad som kallas biotillgängliga. Det har företagits en rad undersökningar på olika håll i världen för att fastställa blyammunitionens eventuella inverkan på miljön. Vad som är klarlagt, är att blykarbonat kan bildas på blykulor och blyhagel efter ett varierande antal år. Detta faktum har varit känt i Sverige i åtminstone sextiofem år, men förhållandet har inte ansetts utgöra någon miljörisk.

Det påpekas i debatten att blykarbonat är förbjudet för användning inom industrin på grund av sin farlighet. Blykarbonat är naturligtvis inte farligare än sin bas, blyet. Inom industrin användes tidigare blykarbonat av färgfabrikerna som ett överlägset vitmedel i vit färg. Blykarbonat är mer känt under namnet blyvitt. Den vita färgen målades på väggar i bostäder och kontor. Så småningom blev färgen så torr att vitt damm lossnade i små mikroskopiska partiklar som följde med inandningsluften och fastnade i människornas lungor.

Då förhöjda blyhalter i deras blod kunde konstateras, förbjöds användningen av blykarbonat/blyvitt för industriellt bruk. Åtskilliga undersökningar tyder på att det vattenlösliga blysaltet som bildas på kulor och hagel i marken bara transporteras en kort sträcka med det markvatten som tillförs. Det kan handla om någon enstaka centimeter, beroende på graden av poröshet och mängden vatten. Det tar lång tid innan det finns risk för att blyhaglen ”korroderar” och utvecklar vattenlösliga blyföreningar.

Ingen risk

Generellt sett över hela Sverige är risken för att vattenlösliga blyföreningar från hagel och kulor ska nå grundvattnet obefintlig, även om det naturligtvis inte kan uteslutas att en skjutbana har fått en exceptionellt illa vald lokalisering nära en känslig och grunt liggande vattentäkt.

Om det skulle inträffa, att blyföreningar med hjälp av markvatten når en normal grundvattentäkt, så saknar det all annan betydelse än den rent akademiska, då utspädningen blir så omfattande att det saknar all betydelse. Förhöjda blyhalter i grundvatten med ett misstänkt samband till ammunition har aldrig konstaterats i Sverige. Svenska jägareförbundets påstående under februari 1993 att riskerna är stora för att ”stora mängder metalliskt bly omvandlas till vattenlösliga blyföreningar och kommer ut i det biologiska kretsloppet” var totalt grundlöst (vilket förbundet långt senare medgett).

Uttalandet utnyttjades snabbt av jaktfientliga organisationer och politiker och därmed hade Jägareförbundet avlossat startskottet för kampanjen som gick ut och fortfarande har som mål att stoppa all form av ammunitionsbly.

Fatalt okunnigt

Svenska jägareförbundet hade i början på 90-talet minimala kunskaper i frågan och förordade exempelvis förbud mot blyhagel vid övningsskytte från 1 januari 1995.

Om så alla landets skyttar sköt hela årskvantiteten skott rakt ut i Hjälmaren under hela sitt liv, så skulle det aldrig uppstå någon som helst risk för vare sig människor eller miljö på grund av blyammunitionen. Den fullkomligt riskfria situationen gäller även om samtliga kulor och blyhagel löstes upp fullständigt. Vattenvolymen i Hjälmaren är så stor att utspädningen skulle göra blykoncentrationen så obetydlig att den är helt utan betydelse för människor, djur och växtlighet.

Hjälmaren nämns som exempel eftersom ”Den stora blyhagelbluffen” iscensattes av en miljötjänsteman anställd av Örebro kommun. Han hade uppmätt blyförekomst på en kommunal soptipp flera kilometer från Hjälmaren och slog larm i medierna om ”risk för grundvattnet”.

Om blyhagel och kulor vittrar i marken på skjutbanorna, vilket under speciella förhållanden kan gå så snabbt som efter ett par decennier även om det oftast tar längre tid, om det alls sker, uppstår ett vattenlösligt pulver. Detta kan förflytta sig ett antal millimetrar beroende på markens beskaffenhet och tillflödet av vatten som teoretiskt kan tänkas fungera som transportör av blyhaltiga ämnen. Men densiteten är hög och transportsträckan blir någon eller några millimeter.

Påståenden förekommer att bly kan tas upp av rotsystemen och nå blad som djur betar. En rad vetenskapliga studier världen över har hittills inte kunnat belägga detta påstående. Ämnet kan tas upp i växters rotsystem, men växternas benägenhet att anrika bly varierar starkt mellan arterna. Av största vikt är att blyet stannar på rötternas cellväggar och rör sig inte via grenverket ut till exempelvis bär och frukter. Blyföreningarna integreras inte i växternas ämnesomsättning. Prover på blåbär respektive blåbärsris som växt på en skjutbanas nedslagsplats för hagel under minst femton år bekräftade tidigare undersökningsresultat. Inga blyföreningar kunde konstateras i bären, men i rötterna fanns små mängder bly.

Eftersom ingen kontrollgrupp fanns, så är alltså blyförekomsten på blåbärsrisets rotsystem inget bevis för samband med skjutbanans blytillförsel i marken. Kanske blåbärsris i vilken skog som helst har blyförekomst i rotsystemet?

Småkryp typ maskar kan ta upp mätbara blyhalter i blyhaltiga jordar vilket kan leda till transport av bly uppåt i näringskedjan, eftersom någon kanske äter masken. Sorkar och möss som lever på skjutbaneområdet kan tänkas få förhöjda halter av bly. Det är inte belagt i vilken omfattning smådjur typ sorkar och möss anpassar sig till skjutbanebuller och markvibrationer och lever kvar i området. Man kan tänka sig, i alla fall teoretiskt, att en räv fångar sork på området som har förhöjda halter av bly och att en rovfågel senare äter den döda räven.

Det finns ett par exempel som starkt tyder på att vissa rovfåglar, åtminstone örnar, kan förgiftas av blyhagel. En kungsörn som påträffades 1973 uppvisade alla tecken på blyförgiftning och hade också höga halter av bly i lever och njure. Året efter utfodrades en kungsörn med skjutna rävar som så småningom påstås ha uppvisat symptom på blyförgiftning. Det framgick inte om rävarna var skjutna med hagel eller kula.

Med relativt enkla åtgärder kan ”korrosionen” av blyhagel skjutas upp. Det går också att vidta åtgärder som eliminerar blyhaglens eventuella inverkan på växter och djur, vilket beskrivs längre fram.

Vad är ett miljöproblem?

Gränsvärden för vilken koncentration av bly i marken som ska anses utgöra en riskfri, naturlig och fullt acceptabel nivå finns inte. Skälet är bl a att ingen vet var risknivån ligger, och den kan inte heller definieras eftersom risknivån är beroende av en rad faktorer. Multieffekter exempelvis, surhetsgraden, porösiteten, belägenheten, d v s om den blyhaltiga jorden finns i en sandlåda för lekande barn eller inom Rönnskärsverkens industriområde i Skelleftehamn.

Om jorden exponeras för barn som tar upp bly väsentligt lättare än vuxna, för gravida kvinnor eller om den blyhaltiga jorden är ett område som ska beläggas med betong för att bli spolplatta för bilar på en brandstation. Bly förekommer naturligt i jordskorpan, men koncentrationen varierar. Om den naturliga halten bly är 30 mikrogram per kilo jord så kan man ju utfärda ”stora larmet” om förhöjda halter av bly i marken om koncentrationen uppmäts till 35 eller 135 mikrogram bly per kilo jord. Men är det ett befogat larm eller en illvillig tolkning av någon som bestämt sig för att motarbeta idrottsskyttet eller jägarna?

Sandlåda

Om den högre halten uppmätts i en sandlåda, så bör det betraktas som sansat och seriöst att använda informationen om 135 mikrogram bly per kilo jord för att fråga sig varför det är förhöjda värden. Beror det på en tillfällighet, att just där provet togs så fanns en högre blyhalt? Eller kan det bero på att en bensinstation tidigare har funnits på tomtmarken? Finns det skäl att tro att blyhalten är ännu högre längre ned i sandlådan eller på andra sandlådor intill?

En sak är att konstatera blyhalter i jorden, en helt annan är att göra en individuell riskbedömning från plats till plats. En avgörande fråga för många är om det är acceptabelt att växter kan ta upp bly överhuvudtaget, d v s kan det accepteras att det finns biotillgängligt bly i marken, oavsett om det är naturligt förekommande eller om det tillförts genom mänsklig inverkan, oavsett om det innebär en hälsorisk eller ej.

Rent teoretiskt kan det bevisas att biotillgängligt bly kan ha en inverkan på fauna och flora, d v s ha en miljöinverkan, om än aldrig så ringa och eventuellt helt utan någon reell betydelse. Om detta ska kallas ”miljöproblem” eller skenproblem beror nog mer på den personliga inställningen än på mängden bly. Om blyammunition på en skjutbana utvecklar blykarbonat och sulfat, d v s att vattenlösliga blyämnen uppstår, det som kallas biotillgängligt bly, så går det med ganska enkla medel att skydda faunan och floran, om det anses angeläget.

Idrottsskytten och övningsskjutande jägare är hänvisade till ett skjutavstånd som bestäms av internationella skytteunionens bestämmelser respektive av verkligheten på jaktskyttebanorna. Skyttar och jägare använder samma skjutbanor. In i minsta detalj är det reglerat hur lerduvan ska kastas ut av maskinen, hastighet, vinkel i sidled, vinkel i höjdled, kastlängd, avstånd till skytten mm.

Förbud

Ett blyhagelförbud på hagelskjutbanorna är redan infört av skyttesportförbundet för tävlingsverksamheten. Sportsligt kan Sverige fortsätta i en internationell tävlingsverksamhet. Nationellt gäller på flesta eller alla hagelskyttebanor att blyhagel inte får användas alls. Nästan alla skjuter med stålhagel även om inget förbud för hagel av andra material finns så länge det inte är bly. Att skjuta lerduvor med vismuthagel är fullt möjligt. Men ganska dyrt. Att skjuta stålhagel som har mycket högre tryck än blyhagelpatroner i äldre hagelvapen är inte att rekommendera.

För kulskyttarna blir ett blyhagelförbud i princip lika med totalstopp, i vart fall för pistolskyttarna. All tränings- och tävlingsverksamhet läggs ned och tiotusentals människor berövas sin viktigaste rekreationsmöjlighet.

Pistolskyttet är en viktig folkrörelse främst på landsbygden. För jakt med kulvapen finns i begränsad omfattning blyfria kulor. Men det innebär problem eftersom en annan metall lättare än bly betyder att kulans form ändras. I praktiken blir den längre vilket kan föra med sig ballistiska nackdelar och eventuellt också ändrad kulbana. Vidare kan den bli känsligare för störningar på grund av vind eller vobbling. För halvmantlad ammunition, vilket är lagkrav vid jakt på bl a klövvilt, kan också metallen ha sämre egenskaper vid uppsvampningen vilket påverkar skotteffekt och eventuellt även köttförstöringsgraden.

Miljöförvaltningarna vill nästan alltid betrakta skjutbanor som ”riskfylld” verksamhet när antalet lossade skott är högre än ett orealistiskt lågt satt antal. Att skjutbanor skulle vara ”miljöfarlig verksamhet” håller nog de flesta vapenhatare med om, men få andra. Blyet ligger där det ligger ungefär som om blyet låg i en lagerlokal. Och det är ju egentligen vad skjutbanan är, en förvaringsplats, eller ska vi säga deponi?

Text: Lars-Kristian Bergh