Text och foto: Jens Flyckt

Det är en en morgon i juli. Gräset är blött av dagg och i ett buskage, som för några årtionden sedan var en skjutbana, sjunger en lövsångare. Det är svårt att tro att det skjutits hundratusentals skott på denna plats som naturen nu tar tillbaka.

I den igenväxta målboden, där olika måltavlor förvaras, är det orört sedan den där dagen då den sista skjutningen skedde och banan lades ner.

Semaforen, en anordning som används för att signalera när skytte pågår, är helt omsluten av vegetation. Man måste stå alldeles intill för att se den.

Dörren till den gamla klubbhuset står öppen. Någon har rivit runt där inne och kastat ut kvarlämnade prylar. Till vilken nytta, kan man fråga sig? Där inne finns bara gammalt bråte.

Skytte var i över hundra år en stor folkrörelse i Sverige. Skjutbanor fanns det visserligen redan under 1500-talet, men det var under 1800-talets första hälft som skyttet tog fart som folkrörelse. Det hela började i samband med bildandet av skarpskytterörelsen.

Skarpskytterörelsen var en form av frivillig folkbeväpning i nationalistisk anda. De första skarpskytteföreningarna bildades i Stockholm och Göteborg. I mitten på 1800-talet hade antalet föreningar vuxit till 239 stycken runt om i landet.

Men den militära disciplinen gjorde att folk med tiden tröttnade. Runt 1860 föddes istället den frivilliga skytterörelsen, FSR, som fokuserade på skyttet som folksport. Dock var FSR en frivillig försvarsorganisation med årligt anslag från försvarsmakten. Ända fram till 2000-talet skänkte Försvarsmakten stora mängder av ammunition och annat materiell till landets skytteföreningar.

Många av landets skytteföreningar bildades runt sekelskiftet 1800/1900. Så är även fallet med den förening som höll till på denna bana.

FSR hade sin storhetstid under 1900-talets mitt. Svenskar, som på 1950-talet sysslade med skytte, kan berätta om ett helt annat samhälle, där skyttet verkligen var en folkrörelse och synen på skjutvapen var en helt annan än idag. Då var det ingen som reagerade om en tonåring kom cyklande på väg till skjutbanan, med ett mausergevär på axeln och patronaskar på pakethållaren. Tvärt om ansågs ungdomar som sysslade med skytte som sunda.

Den svenska civilbefolkningens kunskap och vana att hantera skjutvapen var under 1900-talet stor. När Hitler skissade på sina anfallsplatser mot Sverige, så räknade man med stora förluster på grund av svenskarnas skjutskicklighet och tillgång till skjutvapen.

Under 1900-talets sena hälft förändrades samhällets syn på skyttet och legalt vapenägande. Bostadsbebyggelse på landsbygden, hårdare regelverk och miljökrav och nya politiska vindar har gjort det allt svårare för landets skytteföreningar – och skyttar.

Den 30 maj 2009 avvecklades den Frivilliga skytterörelsen. Idag är svenskt skytte en spillra av vad det en gång var. Men fortfarande är många svenskar involverande i någon form av sportskytte.

Den så kallade skjutbanedöden, då banor läggs ner på grund av exploateringar, hårdare regelverk eller miljöskäl, har pågått länge. Och den fortsätter.

Att just denna skjutbana lades ner berodde på att ett villaområde skulle byggas i närheten på 1970-talet. Nu är det länge sedan skott avlossades. Av 300-metersvallen återstår knappt 100 meter öppen mark. Resten är igenvuxet.

I vallen på 50-meters banan har grävlingen grävt sig ett gryt.

Den tidigare gräsmattan har tack vare betande kor förvandlats till en artrik hagmark. Där, bland tuvorna, blommar orkidéer. Många ängsarter, som i Sverige minskar på grund av att hag- och ängsmarker försvinner, frodas nu på skjutbanan.

Över den mark där gevärskulor tidigare flög fram i 900 meter per sekund, fladdrar nu en mångfald av fjärilar och om natten stryker lågt flygande fladdermöss över blommande gulmåra.

Text och foto: Jens Flyckt Sverigereportage.com