Ett gäng balter åker äntligen fast efter ett jättejobb av polisen. Ett par månader i fängelse och utvisning. Samma gäng åker strax fast igen – men nu utan identitetspapper. Det är ju fri rörlighet över gränserna. Polisen lägger ner extra arbete på att fastställa identiteten och så följer dom och ett par månaders fri försörjning igen på skattebetalarnas nota.

 65 brott och inget straff

Poliskommissarie Patrik Lillqvist berättar i en artikel i polistidningen ”Sambandet” (oktober 2013)om hur otacksamt det kan vara att lägga ned energi på att sätta fast de kriminella dräggen som besöker naiva Sverige för sina brottsturnéer. Med hjälp av tjuvarnas egen GPS och deras mobiltelefoner kunde polisen slå fast att vid 65 brott så hade både GPS och telefon varit på brottsplatsen vid exakta tiden för brottet. Trots det gick tjuvarna fria.

Lars-Kristian Bergh

Här följer ett utdrag ur Patrik Lillqvists artikel:

”I vissa fall har det gått så långt att utredningarna begränsas så mycket att rätten inte ens kan ta hänsyn till någon helhet och får ett ytterst begränsat beslutsunderlag. Det bakomliggande motivet är främst processekonomiskt.

Fördelen är kortare och enklare rättegångar. Sedan har vi detta med att man i mängdbrottsutredningar nästan helt slutat se på annat än hårda bevis i form av DNA, fingeravtryck, bilder och annat som direkt bevisar vem som varit på platsen. Landar man i indicier är det bara att glömma att få en fällande dom. Det gäller egentligen för hela rättskedjan. 


I dagsläget känns det som att vi lite trögare poliser ännu inte riktigt förstått detta utan fortsätter att slå pannan blodig. Detta med hänsyn till de många drabbade. Jag är rädd för att vi själva också blir allt bättre på att lydigt följa detta, nu får i alla fall några brottsoffer se att vi försöker.

Två exempel

Här följer två exempel från min lilla bubbla i tillvaron: 
Under en längre period hade vi problem med stölder ur lyxbilar. Vi förstod att det rörde sig om en större gruppering människor som var mycket svårarbetade. Vi stoppade misstänkta bilar, men hittade inget.



Tesen vi kom fram till var att vi har att göra med några som rekognoserar, några som utför själva brotten, gömmer godset som sedan plockas upp. Minst två grupper, sannolikt tre, i samarbete. En natt lyckades vi dock.

Vi hittade några misstänkta tjuvar och lyckades hitta deras stöldgodsgömma 
utifrån ett vittnes iakttagelser. Där låg airbags och strålkastare från några bilar. De tre greps och vi började vår stora kartläggning. Via teknisk spaning kunde vi få fram att den här trions GPS varit på plats för 117 stölder.

Vi tog deras telefoner som visade sig ha varit på plats för 65 stölder av de 117 som fanns på GPS:en. Dessutom inom tidperioderna för brotten. En av de gripna
 var tidigare dömd för samma slags brottslighet.



Vi mötte på motstånd vad gällde att driva ärendet, åklagarna sade att rätten 
inte kommer döma för mer än i de fall där vi gjort beslag. Sedan ville man att vi skulle förstöra vår egen kartläggning som visade på helheten eftersom den berörde ärenden som inte gick upp i rätten. Allt är rätt och riktigt, men ändå fullkomligt fel. Sannolikheten att de tillsammans skulle varit på 65 brottsplatser vid tidpunkten för brotten är försvinnande liten enligt mig”.

Åklagaren hade rätt

Åklagaren fick rätt och de dömdes för de få fall där vi hittat gods, inget annat! Det blev någon månad och utvisning. Sedan kom de tillbaka igen, men med andra identiteter och de fortsatte att stjäla ur bilar. Hur jag kan veta det? De blev gripna som okända och vi fick identifiera dem.



Ytterligare ett exempel är när vi i somras hade en person som drabbats av 
inbrott. Man stal bland annat hans dator, som vi lyckades spåra. Vi tog beslut om husrannsakan, vi vågade inte ens försöka överlåta det på någon annan. I den i princip omöblerade lägenheten fanns två personer, fem sovplatser och mängder med stöldgods. 



DNA

De två personer som fanns i lägenheten blev gripna och en av dem erkände tio till tolv inbrott i lägenhet. Den andre vägrade uttala sig. Godsspaningsgruppen tog vid och vi spårade gods från cirka 40 bostadsinbrott. Vi hittade att de hade sänt iväg 29,5 kilo gods till sitt hemland och städskrubben var fylld med kartonger och bubbelplast att packa med. Vi hittade kort på andra som dessa två umgåtts med, varav den ene tidigare dömts för bostadsinbrott och andra stöldbrott. Alla utom en kunde identifieras. Samtliga identifierade var dömda för olika slags stöldbrott.



Främst bostadsinbrott. Vi hittade även brytverktyg och annan inbrottsutrustning som var av det slag som mycket väl kunnat användas vid inbrotten. Det fanns DNA i handskarna som låg vid denna utrustning. DNA:t kom från de två gripna. Vi sökte vittnen med lyse och lykta. Hittade några som indikerade att vi hade rätt personer, det var cirka fyra till fem inbrott där vi fick in signalement. Sedan var det dags för rättegång och resultat. Den som initialt erkände tio till tolv inbrott blev dömd för ett försök till inbrott och den tyste dömdes för fyra inbrott. De flesta drabbade fick aldrig sin sak prövad. Jag skulle kunna fortsätta rabbla upp exempel.

Även i grupper av kriminella där alla är med för att begå brott måste vi i varje enskilt fall i detalj bevisa vad var och en har gjort. Självklart utnyttjas vårt system av de kriminella genom att de går ihop och gömmer sig bakom varandra. Jag förstår att vi inte kan binda alla till brott, men idag blundar vi även för dem som kopplats till brottsplatser bara för att de varit där tillsammans med likasinnade. Man tänker att någon i grupperingen kanske inte visste. Det kanske funkar en gång, två eller till och med tre. Det funkar inte 40 gånger eller 65 gånger – eller hur många tillfällen vi nu lyckas binda dem till.

Kanhända det här bara är ett storstadsproblem. Det skulle glädja mig ifall det fungerar bättre på annat håll.

Bättre än siffrorna

Det jag vill få fram genom det här är att vi löser långt mer än vad siffrorna visar. Vi försöker bli ännu bättre, men en kedja är inte starkare än sin svagaste länk. I Sverige är den svagaste länken det system som vi har byggt upp. Men det 
finns lösningar. Se bara hur de gör i Norge. Där har man även i praktiken kvar möjligheten att döma personer på att de gemensamt och i samråd begått brott. De har drygt 20 procent dömda, men anses det för rättsosäkert 
för Sverige får vi tyvärr leva med låga uppklarningsprocent även i framtiden. 

Patrik Lillqvist