”-Jag avgår inte, även om Alliansen blir större än det rödgröna blocket i 
valet 2018.” Detta sade statsminister Stefan Löfvén häromveckan.
Det låter förstås helt barockt i en påstådd demokrati. Men Löfvén har Regeringsformen på sin sida och genom sitt uttalande att inte frivilligt avgå vid valförlust sätter han svensk borgerlighet i ett påtagligt dilemma.
Statsmannamässig amatör
Inte sällan framställs Stefan Löfvén som en statsmannamässig amatör. Men i ärlighetens namn, hur lätt sitts är det att gå från att inte ens varit riksdagsledamot, ja inte ens kommunalråd, till att bli statsminister?
Genom sitt uttalade visar Löfvén att det i hans politiska rådgivargrupp finns politisk slipning på hög nivå. Genom sitt klargörande står Alliansen med ”Svarte Petter” hur man än agerar.
Antingen måste man bryta blockpolitiken och göra upp med Socialdemokraterna, eller ta i den politiska parian SD. Därmed sitter Socialdemokraterna med trumf på hand och kan utåt upprätthålla en moralisk överlägsenhet mot såväl borgerligheten som Sverigedemokraterna.
Negativ parlamentarism
Att Sverige har denna politiska situation beror på att vi, till skillnad mot de flesta demokratier, tillämpar så kallad negativ parlamentarism. Det vill säga att en minoritetsministär kan styra över majoriteten så länge den inte har en samlad aktiv majoritet emot sig.
Således har Löfvén grundlagsenligt stöd i Regeringsformen (http://www.svd.se/lofven-jag-avgar-inte-sjalvmant) för sitt uttalande. Det är uppenbart att Alliansens formella uppsägande av Decemberöverenskommelsen ses som ett påtagligt svek av den rödgröna regeringen. Statsministerns uttalande kan därför ses som en verbal tumme i ögat på borgerligheten.
Dennis Andersson
I de flesta demokratier är det dock en självklarhet att en regering måste ha majoriteten av riksdagsledamöternas stöd för att kunna tillträda. Eftersom ingetdera av blocken i Sverige förmår att uppbåda egen majoritet i Riksdagen i och med SD:s intåg som politisk faktor så har den negativa parlamentarismen aldrig varit så viktig som nu. I synnerhet som inget av blocken vill ta i SD. Så länge det kan undvikas.
Demokratiskt tveksamt
Dessvärre framstår dock detta som demokratiskt tveksamt, oavsett vad man tycker om SD, om man är socialdemokrat eller borgerligt sinnad. En fungerande demokratisk parlamentarism förutsätter ett majoritetsstyre och hur demokratiskt är då förfarandet med negativ parlamentarism?
Den frågan är en principfråga som går utöver ideologisk färg. Makten framför allt kan i en förment demokrati inte få vara ledstjärnan då förtroendet för demokratin blir lidande genom det förfarande vi nu har.
Svensk parlamentarism och förtroendet för demokratin som styrelseskick skulle må bra av införande av positiv majoritet, vilket skulle innebära ett större mått av kohandel och motverkandet av låst blockpolitik.
En konstitutionsdomstol med tvingande mandat borde därtill införas då politiserat tjänsteutövande inom svensk offentlig förvaltning blivit alltmer tillämpat och uppmärksammat. Färskt exempel på behovet är inte minst turerna kring Polismyndighetens Dan Eliasson och Peter Thorsell.
Detta för att upprätthålla de gamla landskapslagarnas måtto: ”Land skal mæþ laghum byggias”, – Land skall med lag byggas.
Text: Dennis Andersson, stats- och samhällsvetare
och flugit 37:an i 60 minuter. Dessutom fikat och ätit Sveriges godaste sockerkaka.
Givet hur den negativa parlamenatrismen fungerar tillsammans med oviljan från såväl borgerlighet som socialdemokrati att bryta blockpolitiken eller ta i SD så spelar det mindre roll hur väljarna lägger sin röst. Inget av blocken får egen majoritet. Värdegrundsdebatten låter jag bero, åsiktsfrihet gäller i en demokrati, utan det är den parlamentariska formen som jag ser som främsta problemet. Skulle positiv parlamentarism införas är riksdagspartierna nödgade att komma överens i tillräckligt hög mån för att det skall finnas ett majoritetsstöd i Riksdagen för förd politik. Således skulle sällsamma företeelser likt DÖ vara en formell omöjlighet. En opposition som inte är en opposition är en mycket märklig företeelse i en parlamentarism och en ministär som inte har majoritetens stöd likaså. Positiv parlamentarism skulle ha en modererande inverkan på politiken, oavsett ideologisk hemvisst, och skulle säkerställa ett demokratiskt majoritetsstyre.
Ju fler som röstar på SD ju bättre chans få en annan regering. SD måste få ökat inflytande för M är inte att lita på. M vek ner sig för Mp 2011 och öppnade portarna på vid gavel för massinvandring. Ren katastrof.
Hela alliansen gjorde upp med Miljöpartiet i mars 2011 om en helt orealistisk mottagningspolitik där i princip vilka hottentotter som helst fick komma med sina stora familjer och leva på våra skattepengar. Stora barnaskaror fick barnbidrag och ofta var hälften av barnen någon släktings. Sedan när alla fått permanent uppehållstillstånd presenterades dokument som visade att deras föräldrar var andra och så fick de också komma som anhöriginvandring för ingen kan ju neka barnen deras föräldrar. Således är det våra borgerliga partier plus miljöpartiet som ställt dagens kaos som kostar 60 miljarder om året. Kom ihåg det än i september 2018!