Sveriges adel finns i norra Sverige och består av 300 förmögna renägare. De bestämmer det mesta om vad som får göras på 50 procent av landets yta.

Tidskriften Affärsvärlden har i ett antal artiklar av Annelie Östlund belyst vansinnet med nuvarande lagstiftning för renskötsel och renägarnas gräddfiler med lagar som ger dem exklusiva rättigheter. Här följer en del längre citat:

Beroende på vem man frågar krävs det mellan 300 och drygt 500 renar för att en renägare ska få större delen av sin inkomstkälla från rennäringen. Enligt Sametingets statistik har 201 personer 300 renar eller fler.

Dödshot, polisanmälningar och ”en jävla massa osämja”. En ny dom och en rykande färsk lag har eldat på konflikterna mellan samebyar och deras grannar. ”Staten ger några rennäringsföretag makt över gruv-, skogs-, turism- och vindkraftsatsningar i halva landet. Det känns inte rimligt”, säger Kirunas kommunalråd, Gunnar Selberg, till Affärsvärlden.

Säg ordet sameby i Stockholm och alla som hör det tänker sig en idyll med lappkåtor och glada människor i färgglada dräkter. Men sameby kallas de slakteriföringar som alla renägare med eget s k renägarmärke måste vara medlemmar i. Slakteriföreningarna är formellt ekonomiska föreningar. De färgglada dräkterna är samernas finkläder. De används i sammanhang där andra går i kostym, långklänning eller frack.

Samerna bedriver renskötsel med moderna hjälpmedel. Motorcyklar, fyrhjulingar och helikoptrar. Plus förstås snöskotrar. Idyllen med kåtor och färgglada kläder är långt borta från buller, avgaser och renslakt i det fria med ångande blod.

”Som näring går renskötseln inte att försvara”

Samtidigt beräknas samebyarna nyttja cirka 240 000 kvadratkilometer enligt statistiken. Det motsvarar drygt 50% av Sveriges areal. Sametingets styrelseordförande Håkan Jonsson menar att det är en förutsättning för att rennäringen ska finnas kvar.

Är det rimligt att så få personer ska ha inflytande över andra företagsetableringar i halva Sverige?

”Ja, det anser jag. Vill vi ha kvar rennäringen i framtiden? Det tror jag de flesta svarar ja på. Då blir nästa fråga, ska vi ge rennäringen förutsättningar? Ja, det tycker väl de flesta. Och nu har rennäringen jättestora problem. På grund av skogsbruket försvinner den gamla skogen med hänglavar och foderkostnaderna ökade. Nu leder också Ukrainakrisen till ökade drivmedelskostnader. Många renskötare har det mycket tufft och mitt svar är därför att vi måste ta extra hänsyn till rennäringen.”

Men det handlar om en näring som försörjer väldigt få. Slaktvärdet inklusive bidrag uppgår till cirka 90 miljoner kronor om året. Sett till hur stora arealer som krävs är det också en otroligt ineffektiv näring.

”Om vi skulle sluta stötta rennäringen skulle den i stort sett kunna dö ut. Och för den samiska kulturen vore det ett stort bräck. Det är en så tajt koppling mellan näring och kultur. Man måste också kunna se rennäringen som ett viktigt samiskt kulturuttryck.”

Stora dolda subventioner

Men Håkan Jonsson har förstås ingen anledning att påpeka de stora penningbidragen som inte syns i statistiken. Ingen länsstyrelse vågar nobba när en same begär bidrag till något. En miljon till att bygga en anläggning i fjällvärlden för att inhysa betalande gäster som vill fiska eller jaga. Inga problem. Tre rätters middagar är fint att kunna erbjuda mot bra betalning för ripjägarna. Inget problem, arbetsförmedlingen betalar kockens lön.

En tjänsteman på en länsstyrelse norr om Dalälven säger bl a: – Skulle jag nobba en bidragsbegäran så börjar han skrika rasist och går till media. Där hakar man snabbt på rasistbeskyllningen och jag tvingas motivera mitt avslag. Nä jag har lärt mig, det är bara att bifalla och bita ihop.

Det är inte bara många ur allmänheten som är förbannade på vad man uppfattar som arrogans. En tjänsteman på en kommun i Lappland svär ve och helvete över samernas bristande respekt för tjänstemännens arbetstider. – Dörren kan plötsligt åka upp mitt i ett nämndsammanträde och där står en renskötare och kräver ett omedelbart möte. Det är bara att ajournera mötet och snacka med renskötaren som alltid kräver något och beslut på stubben.

Girjasdomen säger att Girjas sameby har ensamrätt att bestämma om andra ska få jaga och fiska på samebyns område ovanför odlingsgränsen och den ensamrätten är grundad på urminnes hävd. Men samer som inte är medlemmar i samebyn får inte den rätten. Är inte det orättvist?

”Jag ser det som en självklarhet att alla samer uppbär rätten baserat på urminnes hävd. Domen säger att det är urminnes hävd som ger samebyn den här rätten. Och då kan man inte hävda att det bara är dagens samebymedlemmar som uppbär den rätten.”

Enligt direktivet ska Renmarkskommitténs utredning analysera det samiska folkets rätt till jakt och fiske – såväl för de samer som i dag är medlemmar i samebyar som för dem som inte är det.

Det kan alltså komma ett beslut om att alla samer ska få samma rätt som Girjas sameby. Men vem ska bestämma vem som är same?

”Idag finns inget definitivt svar på det. Där måste Sametinget sätta ned foten. Men man bör ju kunna hänvisa till ett hemområde.”

Det finns personer vars förfäder bott i dessa områden i hundratals år – men som inte är samer. Varför ska inte dessa personer få dela på jakt- och fiskerättigheter?

”Rätten till jakt och fiske bygger på urminnes hävd. Men jag som politiker kommer naturligtvis att verka för att även icke samer ska få möjlighet att jaga och fiska. Framför allt för ortsbor. I den omfattning det finns möjlighet och utifrån hur mycket jakt och fiske markerna tål.”

Som samerna bestämmer då?

”Ja, så blir det ju om det visar sig att det är samerna som har ensamrätten”, som man visat inom Girjas sameby säger Håkan Jonsson och fortsätter:

”Jag blir ofta tillfrågad av icke samer varför jag ska ha mer rätt till jakt och fiske än dem. Men det handlar inte om vem som har mer rätt. Det handlar om att jag som same ska kunna göra det mina förfäder har gjort. Precis som du kanske ärver ett företag av dina föräldrar ska jag kunna ärva möjligheten att nyttja land och vatten som mina förfäder gjort. Och det gäller alla samer.”

Nu säljer Girjas sameby jakt- och fiskekort. Det är väl ingenting som samer gjort traditionellt?

– Jo. Min farfars farfar ringade faktiskt in björnar på 1800-talet och lät kustbor komma upp och skjuta björnen mot betalning. Även på senare tid har det förekommit.

Renmarkskommittén diskuterar också rätten till älgjakten.

Tycker du att den också ska gå till samerna?

”Det har Renmarkskommittén inte tagit ställning till och innan dess vill jag nog se hur vi hanterar den frågan.”

Inom samebyarna gäller i princip en ren, en röst vilket innebär att det fåtal som har mycket renar bestämmer i ekonomiska frågor. Hur ska det gå till i framtiden om samtliga samer ”släpps in”? Vem ska bestämma om exempelvis jakt- och fiskekorten?

”Inom den samiska världen finns det många åsikter om det och det är en fråga vi jobbar med i Sametinget. Men vår utgångspunkt är att de som hållit på med renskötsel ska få fortsätta att göra det – det ska inte samer som står utanför renskötseln styra över. Samtidigt måste samer som står utanför renskötseln ha rättigheten att nyttja land och vatten. De samiska rättigheterna tillhör folket – inte en yrkesgrupp. Men hur man löser det i praktiken är en jättesvår fråga, men som måste lösas.”

Text, Affärsvärlden: Anneli Östlund

Text: Lars-Kristian Bergh

Läs även Peter Benson: Hela rennäringen omsätter som en liten ICA-butik. Men på halva Sveriges yta råder ändå ”renbetesrätt”. Rennäringens oerhörda privilegier sätter käppar i hjulet för många mycket viktigare verksamheter så som kraftförsörjning, gruvor och transport. Det är orimligt. https://www.affarsvarlden.se/alla-artiklar?subjects=7785